Vaknade i torsdags morse och bara kände mej så lycklig... låg och funderade på den känslan och kom på att jag skulle få vara extra mamma åt kissungarna. Det var meningen att jag skulle ha dom ett dygn men jag fick ha  kvar dom över helgen så mamma Lennart fick lite kissungefritt. Men han ringde igår eftermiddag och hörde hur det gick. Det kändes tryggt.

Jag trodde Zenta skulle springa all världens väg när han fick se kissarna reagerade tvärtom. Han tog en papparoll på direkten. När kissarna låg i sin bur och sov hade han nosen vilandes en bit in i buren och övervakade dom. Jag blev helt rörd när jag såg honom.

Lars-Gunnar ser ut att må riktigt gott hos pappa Zenta. Det kanske är jag som bara vill det eftersom L-G ska bli våran men det känns som han är mest social och det är bara han som legat så hos Zen.

Det här är Marie Maräng, hon är minst i kullen, men så söt. Som det ser ut just nu så är hon den som inte fått ett hem ännu.

Det här lilla hjärtebarnet heter Ankan, döpt efter mej... Hon ska flytta till Nina och jag tror att hon kommer att döpas om till Fia, det är gulligt det oxå.

Svennis är inte alls förtjust i kissarna, han tycker att dom är äckliga och flyr så fort som kommer i närheten men när dom är i buren är dom lite intressanta. Men jag tror att han är lite avundsjuk oxå, han vill ha sin mamma för sej själv.

Ja det är faktiskt ett bra tag sen jag kände mej så här tillfreds långt inne i själen. Jag tycker att det är helt underbart att sitta där och flask mata dom små. Eller när man gosar med dom och dom spinner som bara den och gnor sina små nosar emot en och trampar med sina små tassar. Ja, jag vet att jag är larvig kanske men jag Ä L S K A R det. Jag är så tacksam mot Lennart att jag fått vara med och hjälpa till. Tack   !

Nu ska jag ladda en nappflaska för det börjar röra sej i buren... Ha en bra söndag.